På torsdags kvällen låg jag och tänkte mycket, riktigt mycket. På mig och Hurran, hur det är, hur det kommer bli, våran framtid, och massa andra saker och ting.

Jag är en person som verkligen vill alla mina nära och kära det bästa dom kan få.
Jag tar andra i första hand före mig själv, är ofta lite för snäll och tänker inte på mitt eget bästa. Typ om man är oense om någonting. Då är jag snäll och säger som den andra bara för att jag vill väl. Jag har också börjat bli tystare enligt mig själv och tänker så det sprutar mjölksyra ur ögonen.Faktiskt så är det riktigt jobbigt.

Jag är hyfsat osäker av mig, och jag är så jävla rädd om Hurran.
Jag vill alltid hennes bästa, gör allt för henne, tofflar så mycket som det bara går och ger henne all kärlek jag har.
Jag känner mig ofta stressad inom ridningen, typ alla tävlingar. Jag fyller snart 16 (!!) år. Då har jag hela gymnasietiden på mig att tävla. Men jag känner mig endå stressad, som att jag aldrig kommer att hinna med någonting. Som att det vore den sista dagen varenda dag. Det är så sjuuuukt jobbigt. Vill inte gå motvinden hela tiden, jag vill känna ett flyt inom allting! För två år sedan nästan exakt så tog jag Grönt Kort. Då var jag så himla taggad på att tävla och blablabla. Nu har jag min ponny som nästan gått MSV hoppning och här sitter jag och är ute och rider hela tiden. Fy skämmes! Hade jag sett in i framtiden så skulle jag skämmas över hur mycket jag tänker, grubblar, är omotiverad och annat dylikt. Jag hade sett upp till mig själv som ingen annan någonsin kunnat sett upp till sin idol. Jag fattar inte vars det har gått fel???

Att ha en häst kräver så jääävla mycket av en! Det är helt sinnessjukt! Nog visste jag att det var jobb med att ha en häst, har ju endå haft medryttar häst som nästan var som min egen, haft hästar till låns under sommaren. 
Första veckan jag hade Hurran höll jag på att dö av trötthet! Det var så sjukt jobbigt, hade ingen aning om att det kunde ta så mycket på krafterna! Jag hade också ett knä som var åt pipan, en inflammation dessutom som gör en trött..

Men allt slit och jobb, blod, tårar och svett är så jäkla värt det. 
Inte är jag motiverad att rida varenda dag, nog önskar jag att jag bara kunde hoppa upp och hoppla runt lite när jag känner för det.. Men så funkar det inte! Vem ska då ut och galoppträna, jobba som en dåre för att få bort underhalsen, binda bandet mellan oss två och ha kul?! Jag ska, för att jag vill!

Det är så svårt att hålla sig motiverad att ååh så kul rida varje dag hit och dit blablalba. I filmer så är alla alltid jätteglada, finns inga problem. Så vill man ju ha sitt egna liv men det finns ju ingen som har ett problem fritt liv!
Man kan välja hur man tar saker och ting, mycket handlar om rätt inställning vilket jag ständigt suktar efter.

Jag står i ett jäääääätte fint stall som är på gränsen till överklass. Hurran trivs så bra där, go och glad kexchoklad! Hon är alltid så himla nyfiken, snäll och framåt. Det kan ha gått så jävla dåligt att rida, jag kan vara förbannad på både det ena och det andra. Vi kan vara så oense som det bara går! Men samtidigt så är hon alltid så jävla snäll och mysig efteråt ett pass, spelar ingen roll hur det har gått. Hon tröstar alltid om det är något. Har ett pass gått fel, WE hon är endå så glad och söt. Luktar på mig och vill titta på vad jag gör för någonting i stallet. Hon lyssnar på mig, hon står helt stilla i gången. Ibland luktar hon på ett täcke eller två, äter lite hö som åkt ur boxen och tar något steg ibland då jag har gått in i sadelkammaren. Hon har verkligen ett hjärta av guld, hon är trösten själv. När jag kom hem från Umeå och hade fått reda på vad det var för dumheter i knäet så satt jag i hennes hage och grät en skvätt. Då gräver hon ner mulen i min famn, och slickar sen på mina byxor. Sötare pålle får man leta efter. ♥

När vi rider så är jag inte helt 100 på hur jag ska rida henne, marie har gett mig så många bra tips som har hjälpt oss en bra bit påvägen. Vi har verkligen utvecklats och det känns bara bättre och bättre. Vi har kommit så långt, och det är inte slut än..Men en sak är säker, att jag har ett sådant stort förtroende för min häst. Jag tvekar aldrig på henne, jag vet att både hon och vi kan. Jag litar på henne till 110%, alla höga hinder vi har hoppat. Jag som inte är rutinerad, hoppar en meter i endast förtroende, det är helt sjukt. Jag älskar henne, vi kan allt ♥

På tal om slut, jag vet inte ens hur våran story kommer att sluta. Jag älskar den här pållen mer än allting annat i denna värld. Jag finner inga ord som är nog värda att kunna beskriva denna fina häst. Hon är helt otrolig, jag älskar henne så mycket. Tänk att turen var på min sida, att jag just fann henne. Jag ångrar inte en sekund att jag köpte henne, min älskade stjärna. Tack för att du finns, den dagen våra vägar skiljs åt kommer att vara den allra värsta i hela mitt liv. Jag kommer aldrig någonsin att klara mig utan dig min fina ponny. I love u ♥

Ingenting speciellt har hänt för att jag skriver det här inlägget, så ni behöver inte vara oroliga.
Tack för att ni tog er tiden att läsa min kärleksförklaring till min bästa häst ♥